Markowitz utgick från antagandet att alla placerare är riskaversiva. Risk definieras som standardavvikelsen av förväntad avkastning. Risken bör mätas för hela portföljen; inte enskilda placeringar. Enskilda placeringar har betydelse endast som en del av placerarens portfölj. Väsentligt för risken är de enskilda placeringarnas utveckling i förhållande till varandra (statistiskt talar man om korrelation).

Korrelationen varierar mellan +1 (full positiv korrelation) och -1 (full negativ korrelation).

Följande bild illustrerar ett teoretiskt exempel på två placeringar vars korrelation är -1:

Två branschers utveckling kan t.ex. vara beroende av samma variabel men på olika sätt. Flygbranschen som använder olja som bränsle lider av ett högre oljepris, medan oljeproducenter gynnas.

Ur placerarens synvinkel skulle det vara idealt, om det fanns sådana placeringsobjekt vars korrelation skulle vara nära -1. Då skulle man kunna bilda en riskfri portfölj genom att kombinera de olika placeringarna. Tyvärr fungerar inte världen riktigt så här, men korrelationen mellan olika placeringar är sällan heller +1.

Sammanfattningsvis kan man säga att diversifiering generellt minskar risken, men att diversifiering inte alltid är lika effektiv. Att beräkna korrelationen mellan ett antal olika placeringar är också komplicerat i praktiken. Målsättningen då man bygger en portfölj bör dock alltid vara att hitta en kombination som maximerar avkastningen för en given risknivå eller minimerar risken vid en given avkastning - Markowitz kallade sådana kombinationer för effektiva portföljer (och urvalet av effektiva portföljer för den effektiva fronten).

Enligt teorin väljer alla rationella placerare en sådan punkt på den effektiva fronten där hans indifferenskurva tangerar fronten (indifferenskurvan återspeglar de kombinationer av risk och avkastning som ur placerarens synvinkel är likvärdiga). Senast i detta skede brukar vanliga placerare sluta bry sig om Markowitz teorier.

Trots detta har teorierna haft en stor inverkan på kapitalförvaltning i praktiken. Den viktigaste uppgiften för en förvaltare är att försöka bestämma kundens riskpreferenser och hitta en optimal kombination av avkastning och risk. Det här är en betydligt nyttigare sysselsättning än att plocka enskilda aktier.

Risk är den enda orsaken till att placeraren inte skulle förlägga sina långsiktiga placeringar i aktier. Avkastningen som en långsiktig investerare kan uppnå är beroende av hur mycket risk placeraren är villig att bära. Den största orsaken till att man inte uppnår sina placeringsmålsättningar är faktiskt ofta att man inte vågar placera tillräckligt mycket i aktier.

Diversifiering är det effektivaste sättet att skydda sina placeringar. Till skillnad från den allmänna uppfattningen minskar diversifiering inte den förväntade avkastningen, utan endast avkastningens fluktuationer. Marknaden fungerar nämligen så, att placeraren inte får någon kompensation (ökad förväntad avkastning) för sådana risker som kan diversifieras bort. Diversifiering kan göras bra eller dåligt. Genom att kombinera sådana placeringar vars värde beror på olika faktorer och som fluktuerar i otakt kan man både öka portföljens förväntade avkastning och minska dess risk. Om man däremot köper teknologiaktier i Europa, Japan och USA diversifierar man nog på pappret, men inte i verkligheten.

Risk kan enklast förstås som den verkliga avkastningens fluktuationer kring den förväntade nivån. Aktiemarknadens historiska avkastning har varit ungefär 10% och risken mätt med standardavvikelsen cirka 20%. I praktiken betyder detta att aktiemarknaden två år av tre avkastar mellan -10% och +30%.

Om placeraren inte nöjer sig med att veta vad som händer två år av tre (67% av tiden) kan samma sak mätas med två standardavvikelser, som berättar vad utfallet kommer att vara med 95% sannolikhet. Det är alltså nästan säkert att aktiemarknadens avkastning ligger mellan -30% och +50%; ett år av 20 kan utfallet förväntas vara ännu bättre eller sämre. Med 99,5% sannolikhet ligger avkastningen inom tre standardavvikelser, så 199 år av 200 kan aktiemarknadens avkastning förväntas ligga mellan -50% och +70%. Ju mindre fluktuationerna kring medeltalet (standardavvikelsen) är, desto mindre är också risken.
 

Den förväntade avkastningen på penningmarknadsplaceringar är normalt ungefär 4%, och avkastningens standardavvikelse är cirka 2%. De här placeringarna är alltså ganska säkra. Genom att kombinera "riskfria" placeringar och aktier kan placeraren finjustera sin risknivå enligt sina egna preferenser.

Risk i praktiken: värdeutvecklingen under 6 år på ett index bestående av aktier och korta ränteplaceringar. Aktieplacerarens kursrisk har realiserats i punkterna a och b, men ju längre tiden löper, desto säkrare är det att aktieplaceraren kommer att få en bättre avkastning än ränteplaceraren.

Vad lär vi oss av detta ?

1. Aktier innebär risk. Risken kan alltid kontrolleras (bara man kommer ihåg att risken inte har försvunnit bara för att marknaden en längre tid har utvecklats väl)

2. Diversifiering lönar sig alltid.