1. Indexplacerare nöjer sig med genomsnittlig avkastning

Per definition mäter ett marknadsindex alltid den genomsnittliga avkastningen på den utvalda marknaden. En indexplacerare försöker följa indexets avkastning möjligast väl, men blir med tvång alltid så mycket efter som han betalar kostnader för sina placeringar. Argumentet är alltså förståeligt - men felaktigt.

I realiteten är det nämligen så att också medelavkastningen för alla aktivt skötta fonder motsvarar indexets avkastning - per definition måste detta gälla, annars skulle indexet inte vara ett medeltal. Och eftersom de aktivt skötta fonderna har betydligt högre kostnader än indexfonder blir de i medeltal betydligt mer efter indexets avkastning.

Till exempel i USA under perioden 1989-1998 förlorade 84% av de aktivt skötta fonderna mot index. Av de obligationsfonder som säljs i Finland har inte en enda klarat av att slå index under de senaste 5 åren.
 

2. En indexportfölj klarar sig bra då marknaden stiger och dåligt då den sjunker 

En indexfond placerar alltid alla sina medel på den utvalda marknaden, till skillnad från en aktivt förvaltad fond, som emellanåt kan ha stora mängder kontanter för att förvaltaren är rädd för att marknaden skall sjunka. Man kunde tro att detta skulle leda till att aktiva fonder har lägre risk, men så är det inte. De akademiska bevisen är massiva. 

3. Låga provisioner är den enda fördelen med indexering

Den synligaste fördelen med indexfonder är utan vidare deras låga förvaltningsavgifter. Till exempel Seligson & Co:s indexfonder har förvaltningsavgifter som är lägre än hälften av vad motsvarande aktivt förvaltade fonder kostar. Ändå finns det faktiskt många ännu större fördelar med indexering:

Förutom förvaltningsarvoden belastar också handelsprovisioner fondernas avkastning. En indexfond köper alltid alla de värdepapper som ingår i index, och håller dem, vilket leder till mycket låg handelsaktivitet (därför kallas indexering ibland för "passiv förvaltning"). Till exempel Seligson & Co:s aktieindexfonders årliga handelsprovisioner utgör endast cirka 0,20% av fondens värde årligen.

Indexfonder placerar alltid alla sina medel på den utvalda marknaden. Detta förbättrar den genomsnittliga avkastningen, jämfört med aktivt förvaltade fonder som har en stor kassa. Visserligen finns det också många väl skötta aktiva fonder som kontinuerligt försöker minimera sina kassamedel.

4. Indexfonder placerar bara i stora bolag

Fördelarna med indexering (se ovan) gäller oberoende om man placerar i stora eller små bolag. De gäller också för ränteplaceringar, eller vilka placeringsinstrument som helst. Endast på ineffektiva marknader kan man tänka sig att en aktiv förvaltare kan kompensera sina högre kostnader genom att hitta överlägsna placeringsobjekt - och även då måste det finnas en motpart som förlorar mot index lika mycket som de få duktiga förvaltarna vinner. Det är alltså ett faktum att till och med på ineffektiva marknader klarar sig indexfonder bättre än aktivt förvaltade fonder gör i medeltal.

5. Indexplacerare är lämlar som skapar kaos på marknaden

Marknadens svängningar har ökat, men indexering är knappast orsaken. Att förstå det kräver bara enkel logik. Då indexplaceraren köper hela marknaden köper han alla bolag i samma proportion som de ingår i index. Detta innebär att hans portfölj är identisk med alla aktiva förvaltares portföljer i medeltal. Marknadens fluktuationer beror därför snarare på att de aktiva förvaltarna handlar med varandra, än på indexering som placeringsstil.