Indexplacerandets glädjebudskap kan summeras i följande: låga kostnader, bred diversifiering, klar placeringspolitik och ett effektivt sätt att allokera tillgångar. Indexering är inte någon mirakelmedicin, utan ett enkelt och effektivt sätt att framgångsrikt sköta sina placeringar.

Doktorerna Vesa Puttonen och Tero Kivisaari beskriver indexplacerandets fördelar väl i sin bok Vaurastuminen - varteenotettava vaihtoehto (WSOY 1998). Fri översättning: "I Finland är indexfonder ännu ett relativt nytt, men säkert efterlängtat, inslag i placerarens valmöjligheter. Å andra sidan har största delen av placerarna inte förstått att längta efter indexfonder. Tron på att man kan plocka de bästa aktierna lever fortfarande stark hos de flesta. I det följande granskar vi hur avkastning uppstår för aktiva och passiva placerare. Om aktiv och passiv förvaltning definieras så som vi har gjort i denna bok, gäller alltid följande regler:

1. Före kostnader, på effektiva marknader, är medelavkastningen på en aktivt förvaltad mark samma som medelavkastningen på en passivt förvaltad mark.
2. Efter kostnader är avkastningen på en aktivt förvaltad mark lägre än avkastningen på en passivt förvaltad mark.

Denna logik gäller under vilken som helst tidsperiod och baserar sig på lågstadiematematik."

Med andra ord gäller, att efter kostnader, på en viss marknad, kommer en majoritet av placerarna att klara sig sämre än index. Summan av kostnaderna avgör hur stor andelen placerare är som klarar sig dåligt.

Oberoende av om man sköter sin förmögenhet aktivt eller genom indexering är det viktigaste beslutet för den framtida avkastningen vilken del av placeringarna som placeras i vilka instrument (allokering). Ett flertal studier av professionellt skötta portföljer över längre tidsperioder visar klart att så är fallet. Placerare är olika, och deras framtida behov av pengar varierar. Då placeringshorisonten (penningbehovet) har definierats är det oftast mest effektivt att bygga portföljen genom att kombinera olika indexfonder - då man placerar i index- eller korgfonder på en viss marknad vet man alltid exakt hur medlen är placerade. Då blir också placeringspolitiken exakt implementerad.

Diversifiering är det bästa sättet att minska riskerna som hänför sig till placeringarna. Hur man diversifierar är viktigt. Många placerare köper en massa olika aktivt förvaltade fonder, vilket ofta leder till att man till slut har en indexportfölj, med alltför höga kostnader.

Målsättningen med aktiv förvaltning, och aktivt skötta fonder, är att uppnå något definierat mål (som termen aktiv indikerar). Normalt är det fråga om att uppnå en bättre avkastning än någon viss marknad (mäts med index). Aktiv förvaltning innebär att man har en marknadsuppfattning, som förändras, vilket innebär frekvent handel. Och handel kostar. Kostnaden uppkommer i form av kommissioner vid köp och försäljning, depåavgifter och valutaväxlingskostnader. Man bör alltså märka att - förutom att aktiva fonder har förvaltningsavgifter som typiskt är tre gånger högre än för motsvarande indexfonder - aktiva fonders handelskostnader är betydligt högre än indexfondernas. Som om detta inte skulle räcka uppbär ännu de flesta fondbolag avgifter vid teckning och/eller inlösen av fondandelar. De flesta indexfonder uppbär inte sådana. Av dessa orsaker kommer alltid aktiva fonder i medeltal att klara sig sämre än indexfonder.

Det säkraste sättet att höja avkastningen är att sänka kostnaderna.

Indexfondernas motståndare brukar ibland leka med tanken att indexering inte fungerar om alla placerare i världen skulle indexera. Detta är enligt vår åsikt irrelevant. Indexering bygger på att marknaden fungerar, och aktiv förvaltning behövs för att garantera detta. Men världen är full av aktiva förvaltare, och alla kommer inte att dö ut genast.